Vad händer när vi föder?

Födandet är en urkraft – något djupt kroppsligt, emotionellt och ibland andligt. Men det är också en fysiologisk process med tydliga stadier, hormoner och mekanismer som samverkar i en rytm som våra kroppar känner igen sedan urminnes tider.

I den här faktaserien i fyra delar vill jag, på ett enkelt och tillgängligt sätt, berätta om vad som faktiskt händer i kroppen när vi föder. Genom att förstå födandets olika faser och kroppens eget system för att skapa trygghet, hantera smärta och driva födandet framåt, kan du som ska föda – och du som följer med – känna större tillit, lugn och förberedelse inför det som väntar.

Del 1: Den trygga platsen

Kroppen börjar förbereda sig veckor eller dagar innan födseln. Hormonnivåerna förändras:
 Oxytocin (kärlekshormonet) och beta-endorfiner (kroppens smärtlindring) ökar – vilket kan ge en känsla av trygghet och ett starkt behov av att "boa in sig".
 Samtidigt stiger adrenalin och kortisol (stresshormonerna) för att hålla hjärnan alert och redo att kommunicera och ta beslut.

När födseln närmar sig söker vi naturligt en säker plats. I vår kultur innebär det att ta kontakt med partnern eller vårdpersonal, och för många är sjukhuset den trygga platsen. För andra är det hemmet, där lugnet och tryggheten får kroppen att slappna av och börja arbeta.

När vi känner oss trygga minskar stresshormonerna, och oxytocinet kan göra sitt jobb – att sätta igång livmoderns arbete. Men om vi utsätts för stress eller känner oss otrygga? Då kan kroppen pausa processen tills vi hittar en tryggare plats. Därför är det vanligt att värkarna kan avta när vi till exempel anländer till sjukhuset – nya ljud, dofter och miljöer kan signalera "fara" till hjärnan.
Kroppen är fantastisk och vet exakt vad den behöver.

Del 2: Den inre bubblan

Många kvinnor beskriver att de går in i en egen bubbla under förlossningen. Den här inre bubblan är ett tillstånd som ofta uppstår under den aktiva fasen av födseln. Men visste du att det finns en biologisk anledning till det?

När värkarna blir regelbundna, starka och täta – och kroppen behöver arbeta ostört för att livmodertappen ska kunna öppna sig helt – stänger hjärnan av delar av sina kognitiva funktioner. Det är neocortex, den tänkande delen av hjärnan, som "pausas". På så sätt kan kroppen helt fokusera på värkarbetet.

För den födande känns det som att hamna i ett hypnotiskt tillstånd, en sorts trance. Hon blir mindre medveten om vad som händer omkring henne och kan tappa uppfattningen om tid och rum. Många timmar kan passera utan att det märks.

Att skydda kvinnans bubbla är avgörande för att hjälpa kroppen att arbeta ostört. Samtal, frågor och nya intryck kan väcka neocortex och "släppa ut" kvinnan ur sin bubbla. Då kan värkarna upplevas som mer smärtsamma, och rädsla kan hämma oxytocinet – vilket i sin tur försvårar värkarbetet.

Därför är det viktigt att låta kvinnan få vara ostörd, särskilt under den här fasen av födseln. Undvik frågor och samtal. Skapa ett lugnt och tryggt rum. Skydda hennes bubbla.

Del 3: Den inre vändpunkten

När livmodertappen är helt öppen förändras födselns dynamik. Den födande går in i det som ofta kallas transition – en övergång mellan öppningsskedet och utdrivningsfasen.

Hur denna fas upplevs skiljer sig från kvinna till kvinna. Kroppen förbereder sig nu på att föda fram och ta emot barnet. För att det ska ske behöver mamman "vakna upp" – hennes neocortex, som varit nedreglerad under öppningsfasen, aktiveras igen. Det kan kännas som att hon plötsligt kommer tillbaka till verkligheten efter att ha varit djupt inne i sin födelsebubbla.

Många upplever i detta skede en stark känslomässig reaktion. Rädsla kan dyka upp från ingenstans, och det är inte ovanligt att kvinnor uttrycker att de inte orkar mer eller till och med ber om kejsarsnitt. Här är stöd och trygghet avgörande – att någon håller henne genom rädslan och påminner henne om att hon inte är ensam.

För vissa känns transitionen som en paus, ett ögonblick av stillhet innan nästa kraftfulla skede tar vid. Det kan vara förvirrande, men det är kroppens sätt att samla kraft. Kort därefter brukar den födande känna ett starkt tryck nedåt och en naturlig vilja att krysta.

Nu är barnet på väg – och snart får mamma och bebis mötas för första gången på utsidan.

Del 4: Det stora kärleksruset

Vid en fysiologisk födsel – det vill säga en födsel utan medicinska ingrepp – frigörs en enorm mängd oxytocin i samband med att barnet föds. Nivåerna kan öka tusenfalt och är troligtvis de högsta en kvinna kommer att uppleva i sitt liv.

För den nyblivna mamman kan hormonruset upplevas som en stark lycka över att äntligen få träffa sitt barn, som en intensiv instinkt att vilja skydda det, och som en eufori över att ha fött fram det.

Oxytocintoppen vid födseln fyller flera viktiga funktioner. Det så kallade "kärlekshormonet" är avgörande för att mamma och bebis ska knyta an till varandra. Samtidigt ser oxytocinet till att livmodern drar ihop sig, att moderkakan lossnar och föds, och att risken för större blödning minskar.

Men det stannar inte där – oxytocin hjälper också till att amningen ska komma igång. Särskilt om mamma och barn får ligga hud mot hud direkt efter födseln, vilket i sig stimulerar ännu mer oxytocin.

Om födseln sker med medicinsk smärtlindring (t.ex. epidural) eller genom kejsarsnitt, frigörs inte samma mängder oxytocin. Det kan påverka både anknytningen och den första amningen. Då är det extra viktigt att ge mamma och bebis tid och utrymme att vara hud mot hud – det är ett av de mest kraftfulla sätten att stödja kroppens naturliga processer även i dessa fall.

När vi vet vad som händer i kroppen under födandet kan vi möta det med större förståelse – och kanske med mindre rädsla. Den här serien är ett litet steg i riktning mot att återerövra kunskapen om födandets kraft, komplexitet och naturlighet.

Inget födelseförlopp är det andra likt. Men kroppens intelligens, och din förmåga att föda, finns alltid där. Genom kunskap, stöd och trygghet kan vi skapa förutsättningar för födandet att få vara så ostört, medvetet och stärkande som möjligt.